Bra - bättre - regnfest - 2005-07-17 - Answers: 1
Author: Mats Klasson - Email: none
I god tid vid i Trädgår´n fick vi veta att insläppet var en timme senare än vi trott.
Dessutom att konserten, inklusive pauser, skulle vara dubbelt så länge som vi planerat.
Men vi hade gott om krafter, luften var ljummen även om den virvlade runt oss då och då. Ganska mörka moln på himlen, men vi höll tummarna.
Bra
Vi väntade och väntade, men ca 20 minuter sent kom fröken Sigvardsson in på scen i röd basker och med gitarren laddad. Då och då drabbades stackars Elin av att tekniken trollade fram konstiga ljud. Men med den erfarenhet hon samlat på sig, kunde hon lätt vifta bort det med sitt trollspö och uttala de magiska orden "Jag bara spelar vidare, på nästa låt..."
Det verkade hjälpa, för ju längre konserten rullade desto färre blev missljuden.
Ett mycket gediget framförande, av en duktig artist. Men man bör kanske känna till hennes musik bättre, än vad jag gör, för att riktigt uppskatta hennes sånger. Dessutom gav min fobi mot country sig till känna. Men det kan ju inte Elin rå för. Eller som man säger på engelska "It´s not you, Elin, it´s me." It´s me som det är fel på, inte på you Elin.
Efter en halvtimmes paus, kom hon -som jag var allra mest nyfiken på - eftersom jag aldrig sett henne live.
Bättre
Också Anna bar huvudbonad. En härlig ljus keps där hon stoppat in allt hår, utom en liten tofs i nacken. Gitarren i ett stadigt grepp, som om hon var född med den, och helst inte ville släppa den. Hon rörde sig också på ett skönt sätt i låtarna, särskilt i de med fart i. Absolut INTE "tråkigt", utan "rockigt", även om de två orden på skånska kan låta snarlika, särskilt om man är dålig på att artikulera. Därför betonar jag det nu i skrift, för att förhindra vidare missförstånd.
En underbar fullfräsversion av "A french love" nästan överraskade mig.
Och vilken stark röst hon har. Den verkar outslitlig. Bra framförande även av "To be gone" och "Bring down like I".
Men sen kom förstås höjdpunkten, då Anna självmant lade gitarren ifrån sig, lät övriga musiker lägga ner sina instrument och bildligt lät dem gå ut ur rummet och stänga dörren efter sig. För nu ville hon vara ensam med sitt piano och göteborgspubliken när hon lämnade tillbaks den skimrande, skira, sköna "Shoreline" varifrån den kommit, efter att ha lånat den. Hon har dessutom målat den i ännu vackrare färger än den hade från början.
Cyklisten Ternheim kom sen på tandem med två låtar på samma cykelram, "I´ll follow you tonight" fram och "My secret" bak.
Och den sistnämnda framfördes i ett accelerande tempo, och med ett fantastiskt ös, som jag inte trodde Anna var mäktig. Hela scengolvet gungade och när trummisen slagit sitt sista trumslag for trumpinnarna upp i luften och hamnade bakom honom.
När alla lämnat scenen applåderades Anna in, och hon sade att det bara blev ett nummer till och ursäktade sig med att hon inte hade fler låtar skrivna. Extranumret blev "Troubled mind", men jag hade nog föredragit covern "Anywhere I lay my head" som avslutning. Den gör hon ju lysande på EP:n. Men tyvärr.
Mina förväntningar på Anna Ternheim var höga, allt efter jag hört från hennes egna turné, Kentturnén och Hultsfred. Men de infriades mer än väl, och hon var bättre och rockigare, och absout INTE "tråkigare".
Nu blev det ju inte EN konsert med alla "De tre musketresserna", utan TRE. Tre konserter, avskilda med vattentäta skott i form av halvtimmespauser. Men Anna med band stampade så hårt i scengolvet att det nog uppstod en läcka i det sista skottet, för när de lämnat scenen vällde regnet ner. Vi hade nog släppt våra tummar för tidigt.
Regnfest
Den tredje konserten var för mig höjdpunkten. För Lisa är ju alltid Lisa. Efter att ha skulat under träd i pausen för att hålla mig någorlunda torr, lockades jag ut i regnet lite tidigare av ett falskt alarm i form av applåder när publiken inte kunde se skillnad mellan Lisa och någon av hennes musiker, och någon scenarbetare. De var väl blöta i ögonen, och fulla av längtan.
Men jag höll ut medan regnet droppade från paraplyer runtomkring mig, ned på mitt huvud och tröja. Iklädd t-tröja och shorts var man inte särskilt varm.
Men då kom solen in på scenen. Hur vädret än är verkar det alltid lysa om Lisa. Hon hade inte behövt sjunga "På jakt efter solen", en låt jag så vitt jag minns inte hört henne sjunga live tidigare. Men det var roligt att hon gjorde det.
Hennes strålar sprider sig och letar sig in i våra ögon. Efter bara några strålande ögonblick, formar mina läppar ett leende. Man kan helt enkelt inte låta bli att le. Solen Lisa kan man inte stå emot. Man blir varm inombords.
Av musikerna gjorde Tomas Hallonsten flera bra insatser på både trumpet och dragspel, förutom klaviatur.
Lisa gjorde själv ett par låtar helt solo, "Jag tror han är en ängel" och "Det är en nåd".
Hon var klädd i blå överdel i något sammetsliknande material, under hade hon något spetslikt i vitt.
Under "Hos dig är allt begärligt" svängde hon lite extra med höfterna på ett härligt sätt till den rytmiska låten, där vi hjälpte till med handklappningar. Men annars tyckte jag att hon inte var lika studsig och sprallig som hon var på Tivoli i Köpenhamn för exakt ett år sen, då jag såg henne första gången.
Den mest minnesvärda kommentar hon nu gjorde mellan låtarna var då hon berättade om sin och en väninnas resa till Italien då Lisa var 18-19 år. Väninnan hade då sagt att "där rädsla inte finns, där finns kärlek". Det tål verkligen att tänkas på, och när man tänkt färdigt kommer man säkert fram till att det är sant.
Sen var det dags för ytterligare en livelåtdebut. För första gången hörde jag nu "Natten skyddar dom älskande". I kalmarkonserten i november 2004 framfördes alla låtar från "Olyckssyster" utom just denna. Kanske för att den var för kort. Men nu äntligen fick vi höra den.
Som extranummer bjöds "Benen i kors" och "Om jag snubblat efter vägen".
Förutom ovan nämnda nummer, sjöng Lisa dessa:
"Vem vet" (den enda låt där det förekom allsång, tillsammans med refrängen i "Bortom det blå"),
"Sanningen i vitögat",
"Öppna upp ditt fönster",
"Olyckssyster",
"Främmande fågel",
"Skäl att vara motvalls",
"Du sålde våra hjärtan" (en ovanligt lång version med ett underbart trumpetsolo av Hallonsten),
"Hon förtjänar hela himlen",
där Lisa tyckte att det var VI i regnet som förtjänade hela himlen. Och det gjorde vi kanske, men solen Lisa räckte mer än väl i denna regnfest. Trots att jag var blöt, var jag lagom varm när jag knallade bort mot centralstationen och väntande kvällståg.
Den enda lilla besvikelse jag kände var att det inte blev något gjort tillsammans av "De tre musketresserna". Inga duetter, inga byten av varandras låtar, inga gästspel. Men det beror kanske på bristande tid till repetition, eller kanske motstånd från skivbolag och arrangörer, eller någon kombination.
(Mina intryck av konserterna med Elin Sigvardsson, Anna Ternheim och Lisa Ekdahl på Trädgårdsföreningen i Göteborg, lördagen den 16 juli 2005.)
... - 2005-10-13
Author: Jona - Email: godis_87an@hotmail.com
jag var också där!!!! det var helt underbart! precis som du beskrev!
