Ur Öresund en nybärgad ängel - 2007-05-13 - Answers: 0
Author: Mats Klasson - Email: mats.klasson@dunklarum.se
Ur Öresund en nybärgad ängel
(min recension av Lisa Ekdahls & Mattias Blomdahls konsert på The Tivoli, Helsingborg den 17 mars 2007.)
Vill ni ha sanningen? Se den spegla sig i mitt gröna öga.
Fantasia & Associa assisterade. Lisa & Mattias inspirerade.
Som halvgammal rastlös man i dunkelt och svart hyrde jag en stolpe till vänster om scenen, att luta mig mot. Ställde mig med benen i kors 317 cm från en dahliablomma. Det var också en nåd att stå endast 405 cm från en ängel.
Blomman & ängeln kommunicerade med blickar och ibland en viskning.
I tveksamhetens tid lyfte hon som en ställföreflaxande ängel. Tillsammans flög vi som vilda fåglar. Vi och hon såg hur högt vi nådde: Ända upp till detta livets tak.
I en snurr med gitarren var jag rädd att hon skulle snubbla på sladden. Om hon snubblat….vågade jag inte fantisera.
Istället fantiserade vi om havet. Inom oss såg vi utanför Hamntorget, bortom det gröna, röda och blå ljuset.
Vi bärgade ett vrak ur vågorna. Som många lyckliga dårar ville vi hjälpa & rädda den sjunkna och livrädda ur stormskvalpet.
Efteråt förtjänade vi hela himlen, tackade ängeln oss.
Hon berättade om hur hon med kroppen mot den sydafrikanska jorden försökte slappna av. Hon varnades för hungriga gråhåriga clinteastwoodska babianer. Babianer som tog för sig ur kylskåpet och både åt och sålde smultronhjärtan, utan att ge något tillbaks. Ormar fanns också, vilkas existens hon egentligen inte ville veta om, så ”ljug för mig älskling!”, hade hon bett. Med fingertrumma på gitarrens låda skrämde blomman babianer & krälingar bort.
Vem vet vem det var som visslade? Jo, vi som var där, såg och hörde, hör & häpna, en visslande blomma.
Till slut öppnades fönster och dörrar, och tvåmansbandet som trollbundit oss löstes upp.
Tivolit backade bakom min rygg. Jag, en av de lyckliga virvlande dårarna, i den friska vinden, vandrade bort i helsingborgskvällen. Med en dusch av ljummet vårregn och en blick mot Kärnan, lämnade jag utet, och gick in på Hotel Helsingborg, rum 220.
Saknade lite de outsjungna trösteorden ”att älskas är stort, men att älska är större”. Jag fick heller INTE genast slumra in. Hade tyvärr INGEN gitarr i knät. Och kunde INTE än tänka på nästa dag.
Saknaderna var dock få, nöjdingarna & höjderna flera fler.
Ni kanske undrar över de exakta centimeterna i början. Almanackan sufflerade avståndssumman till blomman. Ängelsträckans formel formulerade jag så här: Under fyra olika år, nollfemte gången Lisa! Såklart jag därför kunde räkna ut precis fyrahundrafem centimeter jag stod från henne, som jag vill tro är en ängel. Det lyser JU, som guld i hennes lite rufsiga hår.
Den 166 cm långe Mats Klasson
